Att ”animerad” är ett finare ord för ”tecknad” vet du säkert redan. Och kanske tänker du att tecknad film är för små barn? Med tanke på de senaste decenniernas digra utbud av animerad film för vuxna är det inte särskilt sannolikt att du gör det, men om du trots allt avfärdar allt animerat får du här en chans att tänka om.
Många av TV-historiens mest klassiska serier är animerade. Det tecknade mediet erbjuder en mängd möjliga uttryck som vore svåra att åstadkomma i vanlig film. Framför allt är animationer ett effektivt sätt att föra fram budskap, förklaringsmodeller och komiska punchlines, vilket är en bidragande orsak till att animerad reklamfilm tagit allt större utrymme i det svenska medielandskapet på sistone.
Tecknat inte bara för barn
Ett exempel på hur skapare av animerade serier tar vara på mediets möjligheter att skapa exempelvis satiriska nutidsskildringar, är hur teamet bakom The Simpsons gjort humor av artisten Morrisseys påstådda utveckling från deppig vegansångare från 80-talet till vit, kränkt man av nutida snitt. Morrissey var minst sagt missnöjdmed skildringen, och att en animerad serie leder till sådant raseri vittnar om det tecknade mediets makt.
Anime och socialrealism
I den japanska kulturen är animerade medier av olika typ ett självklart inslag, inte minst med tanke på anime-genren som inte längre bara är en japansk angelägenhet utan även gjort internationell succé. One Punch Man, Death Note och Fullmetal Alchemist: Brotherhood är exempel på anime-serier som alla nått det hedervärda betyget 9,0 på IMDb. Helt klart inte bara för barn.
För den som lockas av kombinationen Yvonne Lombard, Jarvis Cocker och Sven Wollter är den animerade Netflix-produktionen The House något att se fram emot. Serien består av tre fristående berättelser som knyts samman av att de handlar om tre generationer som bott i samma hus. Den svenske animatören Niki Lindroth von Bahr står bakom seriens andra del, vilket borgar för en del socialrealism och melankoli. Vuxenpoäng!